När 1939 års lagtima riksdag samlades till sitt första sammanträde den 10 januari 1939 var det under intryck av oron i Europa. Ålderspresidenten i första kammaren Carl Lindhagen inledde sitt hälsningstal med att erinra ledamöterna om "vår osläckliga längtan till freden". Han fortsatte med att tala om den svenska "upprustningshypnos" som överskuggade alla och menade att den var ett utslag av tidens vansinne. Som en mönster framhöll Lindhagen den danske statsministern Stauning som i ett tal bestämt hade avvisat alla former för dansk upprustning. Dagen därpå fick riksdagsledamöterna höra kungen läsa upp trontalet. Detta återknöt också till den spända situationen, Gustav V meddelade bl.a. att regeringen äskade medel för byggande av två nya kustförsvarsfartyg.
Bland dem som åhörde dessa så olika budskap fanns den 54-årige Erik Brandt, prästson från Borrby i Kristianstad län. Brandt hade studerat i Lund, men tagit folkskollärarexamen i Luleå 1911. Från 1915 hade han varit folkskoleinspektör i Dalarna och det var också Kopparbergs län han representerade i första kammaren. Riksdagsplatsen hade Brandt fått genom ödets nycker. Sedan valet 1935 hade socialdemokraterna fyra förstakammarmandat i länet - professor Gunnar Myrdal, hemmansägare Herman Smedh från Mora, kommunalkamrer Ejnar Lindbärg från Domnarvet och redaktören vid Dalademokraten Ivar Englund. Smedh hade emellertid avlidit i början av september 1936 och ersatts av suppleanten Anders Sundvik. Den 11 juni 1938 dog så Ivar Englund och i hans ställe kom järnarbetaren Sven Boman från Falun. När så Gunnar Myrdal fick ett lockande erbjudande från U.S.A. att undersöka rasproblemen - det som så småningom skulle utmynna i An American dilemma kom turen till rektorn vid Brunnsviks folkhögskola Alf Ahlberg. Denne avsade sig emellertid riksdagsplatsen och näste suppleant var Erik Brandt. Någon politisk novis var inte nykomlingen, sedan 1927 hade Brandt varit landstingsman, men förmodligen var han helt oförberedd på den storm som snart skulle bryta ut över hans huvud. För att rätt förstå bakgrunden kan det vara värt att gå några månader bakåt i tiden.
Den 29 september 1938 undertecknades i München det avtal som enligt Neville Chamberlains åsikt skulle ge "peace for our time". Chamberlains uppfattning (eller förhoppning) delades av åtskilliga, bland annat 12 svenska riksdagsmän vilka i januari 1939 nominerade den brittiske premiärministern till Nobels fredspris. Nobelstiftelsens databas över nomineringar visar att de alls inte var de enda som kommit på den idén, men deras aktion fick en konsekvens som nog inte någon av dem hade räknat med - Hitler blev också nominerad.
Mannen bakom nomineringen var förstås Erik Brandt. Exakt vad som drev honom till ett så drastiskt steg vet jag inte, men att döma av hans engagemang under de kommande åren var han en brinnande anti-nazist som på alla sätt ville fästa uppmärksamhet på det som pågick nere i Tyskland. Detta bestyrks av det faktum att Brandt i november 1938 hade varit en av undertecknarna av det upprop som i december samma år ledde fram till bildandet av Universell Antifascistisk Samling. (1). Nomineringen av Chamberlain ansåg Brandt vara ett fullkomligt huvudlöst tilltag och han beslöt sig för att göra "en demonstrativ protest" som samtidigt skulle vara ett demokratiskt hån av Hitler. Sagt och gjort, Erik Brandt formulerade ett nomineringsbrev som såg ut så här:
"Till Det Norske Stortings Nobelkomité.
Undertecknad tillåter sig härmed vördsamt föreslå, att Nobels fredspris för 1939 måtte tilldelas Tysklands rikskansler och Führer Adolf Hitler, vilken enligt miljoner människors uppfattning framför varje annan man i hela världen är förtjänt av denna höga utmärkelse.
Det framgår av autentiska dokument, att världsfreden var i stor fara i september 1938 samt att det hängde på timmar, att ett stort europeiskt krig skulle utbryta. Den som i detta farofyllda läge räddade vår världsdel från den fruktansvärda katastrofen var utan minsta tvivel i främsta rummet det tyska folkets store ledare, vilken i det avgörande ögonblicket frivilligt avstod från att låta minan springa, ehuruväl han hade fullkomlig makt att släppa loss världskriget.
Av sin glödande fredskärlek, tidigare bäst dokumenterad i hans berömda bok Mein Kampf - näst Bibeln världslitteraturens kanske yppersta och mest spridda verk - och hans utomordentliga gärning att med enbart fredliga medel, utan blodsutgjutelse, med Tyskland införliva Österrike, förmåddes Adolf Hitler vid ovannämnda kritiska tillfälle att avstå från våld vid befrielsen av sina hemlängtande landsmän i Sudeterna och i sin legitima strävan att göra sitt fädernesland stort och mäktigt. Det är högst sannolikt, att Hitler, därest han ostörd av ännu förefintliga krigshetsare får i fred fullfölja sitt höga syfte, inom överskådlig tid kommer att pacificera Europa och kanske hela världen.
Emellertid finns det tyvärr ännu ganska många människor, vilka icke förmå inse storheten i Adolf Hitlers fredssträvanden, och jag skulle av hänsyn till detta faktum icke ha funnit tiden redan nu mogen för ett framförande av Hitler som kandidat till Nobels fredspris, därest icke ett antal medlemmar av Sveriges riksdag föreslagit en annan kandidat, nämligen Englands premiärminister Neville Chamberlain. Ett sådant förslag förefaller föga genomtänkt. Ty visserligen är det sant, att Chamberlain genom sin utomordentliga hänsynsfullhet och förståelse för Hitlers pacificeringssträvanden i hög grad bidragit att rädda världsfreden, men i sista hand låg dock avgörandet hos Hitler och icke hos Chamberlain! Det är Adolf Hitler och ingen annan som vi främst ha att tacka för att fred ännu råder i större delen av Europa, och till honom knytas också förhoppningarna om framtida fred.
På grund av Chamberlains likväl obestridliga förtjänster om freden kunde det möjligen synas påkallat, att en mindre del av fredspriset tilldelades honom, men riktigast torde dock vara, att intet namn får ställas vid sidan av Adolf Hitlers och fördunkla detta. Adolf Hitler är dock vår tids oförliknelige, gudabenådade frihetskämpe, och miljoner människor blicka upp till honom såsom fridsfursten på jorden.
Stockholm den 27 januari 1939
E. G. C. Brandt, ledamot av riksdagens första kammare" (2)
Brandt lät publicera sitt brev i tidskriften Tiden, men också tidningar som Dagens Nyheter tryckte det i sin helhet. Reaktionen lät inte vänta på sig. Liberala Göteborgsposten tog saken på största allvar och funderade i en kommentar över vad som drivit Brandt till att så distansera sig från "den svenska arbetaren" medan Västerbergslagens avdelning av Skogs- och flottningsarbetarförbundet antog ett kraftfullt uttalande:
"Skogsarbetare inom Grangärde, Norrbärke och Silvbergs socknar samlade till möte i Nyhammar den 26 januari uttala härmed den skarpaste protest mot det hänsynslösa tilltag, som gjorts av en av Dalarnas riksdagsledamöter, då han föreslog norska stortinget att utdela fredspriset till rikskansler Hitler, Hitler, demokratiens och fredens störste fiende, som kastar fredskämpar i koncentrationsläger och med militärmakt erövrar svagare grannländer. Vi skogsarbetare komma aldrig att glömma den, som så hänsynslöst missbrukat vårt förtroende. Vi kräva att liknande dumheter aldrig mera kommer från en dalabänk." (3)
Dagens Nyheter (DN) menade att förslagsställaren avslöjat sig som en "klumpeduns av sällsynta mått" medan Arbetet (s) noterade att "rätten att blamera sig" var fri i Sverige. Brandt berättade för Svenska Morgonbladet att han hade blivit helt förbluffad över reaktionen:
"Häpnadsväckande har det blivit att ta del av alla de telegram och skrivelser som översvämmat mig. De ha kommit även från de högst uppsatta personer, vilka betygat sin uppriktiga tacksamhet över att jag velat föreslå Hitler som fredspristagare. Min tanke att nazisterna skulle ha blivit rasande över min drift med deras Führer har sålunda slagit slint, men ändå anser jag att min aktion varit av värde. Det tvärsnitt jag därigenom fått av den svenska folksjälen är helt enkelt häpnadsväckande. Det kan ej falla mig in att på detta stadium nämna några av de namn, som förekomma i min telegramskörd, men jag hade ju ej kunnat ana att omdömeslösheten är så stor att någon kunnat ta mig på allvar i detta fall." (4)
DN kommenterade uttalandet med att "Hr Brandt lär inte behöva riskera att någon levande själ i fortsättningen tar honom på allvar." Arbetet (s) uppmanade valkorporationerna att ta lärdom av det inträffade och vara noga med vem de nominerade, även på suppleantplatserna. Likaledes socialdemokratiska Arbetarbladet i Gävle hoppades att Brandts skrivelse inte skulle ge anledning till tyska protester, svenska antinazister borde "tills lugnare tider inträtt hålla klåfingrarna i styr och inte skaffa Nobelkommittén obehag som den inte gjort sig förtjänt av." (5) Alf Ahlberg, den som genom sin avsägelse hade berett vägen för Brandts riksdagsplats, kallade i DN nomineringen för "ett sinnesförvirrat tilltag av en folkskoleinspektör från Kopparbergs län." (6)
I denna massiva proteststorm mot Erik Brandt fanns få avvikande röster. Det enda undantag jag hittills funnit är Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT), som genast förstod innebörden:
"Fredspristagare Hitler
En senator på Helgeandsholmen E. G. C. Brandt - i det civila folkskoleinspektör i Dalarna - har föreslagit, att Adolf Hitler skall få fredspriset. Ty han hade makten att släppa lös kriget i höstas, men han gjorde det inte.
Det hela är förstås en drift med det dussin av hr Brandts riksdagskamrater, som skrivit till stortinget och bett för Chamberlain.
Men som det lustigaste i hela historien är man närapå böjd att betrakta det högtidliga allvar, varmed T. T. och dess radioredaktion tog sig an denna sak, och dess seriösa referat i lördags. Hr Brandt är visserligen en herre, som man inte tar där man släpper honom och han tillhör långt ifrån 'likschaltningsmännen' inom regeringspartiet. Men man behöver inte läsa många rader för att veta, vad han menar." (7)
Den 2 februari kommenterade GHT saken utförligare:
"I DAG
Riksdagsman Brandt har återkallat den skrivelse till norska stortingets nobelkommitté, i vilken han föreslog herr Hitler till fredspriset. Ännu har icke någon underrättelse ingått att de herrar riksdagsmän, vilka framförde Mr. Chamberlain som kandidat, återkallat sin skrivelse.
Herr Brandt hade icke riktigt beräknat effekten av sin åtgärd. Eller kanske hade han det verkligen. Var det månne hans avsikt att anställa ett intelligensprov bland dem som tala å den svenska allmänhetens vägnar? I så fall lyckades han ganska bra. Gycklet kom många hjärtans tankar att uppenbara sig. Många klevo fram och tryckte bildlikt talat rörda och tacksamma kardan på denne modige socialdemokrat, vilken vågat uttala, vad som rörde sig i deras hjärtan. Äldre och yngre herrar i framskjuten ställning säges skriftligen hava betygat hr Brandt sin uppriktiga högaktning, tacksamhet och beundran. Andra anställde högaktningsfulla betraktelser över förslaget, bugade sig sju resor för Hitler, för att hans anhängare icke skulle misstycka och reserverade sig sedan med klädsam gråtmildhet mot förslaget att hylla honom just som fredsapostel. Som drift betraktat var alltså Brandts tilltag mycket lyckat.
För hr Brandt själv bli följderna kanske icke odelat angenäma. Att driva gäck med dumheten är ett farligt tilltag. De dumma äro, som Ibsen framhåller, fruktansvärt många. En viss andens gemenskap existerar också mellan dem. Hade förslaget att tilldela herr Hitler nobelpriset framförts på allvar, skulle hr Brandt vunnit ännu större anseende än de högermän, vilka lanserat Mr Chamberlain. Deras handling var förvisso behjärtad och vinner gillande. Det är något förtroendeingivande och solitt, något jönssonskt och oförgripligt över deras förslag. Det är en bekännelsehandling, som blottar deras andes plyschmöblemang. Och Brandt kunde ha varit ännu styvare. Så avslöjar han sig som gyckelmakare, som en man den där icke håller allvaret i helgd, en smädeandens företrädare som hånar dumheten. Det är en synd, som aldrig förlåtes. Hr Brandt kan återgå till sin syssla som folkskoleinspektör - om han får behålla den. Spefåglar ha vi icke bruk för i vårt offentliga liv.
Man måste taga saker och ting och människor, framför allt de dumma människorna, mycket allvarligt. Ingen hatar skämtet i alla dess former så innerligt som den, vilken plågas av en hemlig misstanke att vara en smula löjlig. Hur skulle det gå, om löjet släpptes lös bland dessa folk, som ha lyckan att styras av statsmän i övernaturlig storlek? Spioner, bödelsdrängar och andra dignitärer skulle inte längre kunna tillförsäkra folken lyckan att svälta och hundsvotteras. Allvaret är a och o i det offentliga livet.
Vi få hålla ihop på denna punkt, hålla vakt vid fasaderna och vårda fasadbelysningen. Alla upptåg skola begapas med andakt, alla officiella stupiditeter vördas. Spyflugor kunna icke tolereras i det offentliga livet. Skenet är det väsentliga. En författare illustrerar tesen med en anekdot. Det var en betydelsefull akt som gick av stapeln, en kröning. Drottningen såg djupt gripen ut. Alla reporter skildrade i känslosamma vändningar det allvar, som präglade hennes anletsdrag och som så helt harmonierade med stundens betydelse. Man såg, att hon lyssnade till suset av historiens vingslag när hon under andlös tystnad mottog kronan. I själva verket, påstår författaren, var det bara en enda tanke som fyllde den höga damen, och det var denna: 'måtte det nu inte kurra i magen på mig mitt i denna förfärliga tystnad.'
Det gick bra. Den stämningsfulla akten stördes inte.
Brandt bör för framtiden, om han får någon framtid, hava detta höga föredöme för ögonen. Han kan också tänka på en latinsk vers han fick lära sig i skolan: 'risum teneatis amici'." (8)
Det förekom i pressen spekulationer om att Brandt skulle bli tvungen att avsäga sig sin riksdagsplats, men så skedde uppenbarligen inte. Om detta berodde på formella hinder eller om han gjorde någon slags avbön vet jag i nuläget inte. Brandt lämnade i alla fall riksdagen när hans mandatperiod gick ut 1943. Han förblev folkskoleinspektör till 1950 och satt också kvar i landstinget lika länge. Erik Brandt avled 1955.
Under sin tid i riksdagen framstod Erik Brandt som en enträgen anti-nazist. Den 19 april 1939 ställde han en fråga rörande svensk flyktingpolitik till socialminister Forslund. Varför, undrade han, hade det blivit svårare för flyktingar att få tillstånd att uppehålla sig i Sverige i väntan på utresa till ett annat land. Statsrådet svarade att han inte kände till att Socialstyrelsen hade skärpt villkoren, men Brandt envisades och citerade ur ett brev han fått från en judisk flykting. "Varför", hade denne skrivit, "varför är det rika Sverige under socialdemokratisk regim mer hårdhjärtad mot terrorns offer än det ekonomiskt mindre sorgfria England under konservativt styre?' I maj 1943 nämnde Brandt i en riksdagsdebatt att det i Polen fanns "speciella avlivningsläger", i oktober att det förekom gasning i de av tyskarna besatta länderna. I samma debatt rekommenderade han kammarens ledamöter att studera tidskriften Judisk krönika - de skulle där se vad som pågick och hade pågått utan att Sverige hade reagerat.
År 2000 publicerade Gunnar Richardsons en artikel kallad Vänner att lita på i tidskriften Scandia. Författaren nämner en av amerikanerna förmodligen 1943 sammanställd lista över 205 personer som man ansåg ha en positiv inställning till de allierade. Om Erik Brandt sägs det: "In Riksdag was the most aggressive opponent of Nazism and the troop-transit trains. Once sarcastically suggested Hitler get the Nobel Peace Prize." (9)
Det borde alltså inte råda något tvivel om var Brandt stod. Icke desto mindre har de mest upprörande dumheter spritts rörande nomineringen av Hitler till Nobels fredspris. I sin nyligen utkomna bok Förtroligt och hemligt berättar Richardson hur han Nobeldagen 2004 fick höra en hög företrädare för Nobelmuséet i Vetenskapsradion förklara nomineringen med att det fanns mycket nazistsympatier i dåtidens Sverige. Richardson tog omedelbart kontakt med Vetenskapsradion, förklarade hur saken låg till och bifogade sin artikel från Scandia. Någon rättelse kom emellertid aldrig och man kan ännu se den felaktiga presentationen i deras arkiv: http://www.sr.se/cgi-bin/p1/program/artikel.asp?ProgramID=406&Nyheter=1&artikel=518522 . Som inte detta skulle räcka upptas nomineringen helt utan kommentarer i Nobelstiftelsens databas över nomineringar: http://nobelprize.org/nomination/peace/nomination.php?action=show&showid=2609. Än värre är dessutom att det enda som anges i nomineringsfältet är: "Hitler was the leader of the German Nationalist Socialist Party" - också en anledning att nominera honom för fredspriset!
Det må vara en sak att vara så okunnig att man tror att Brandt beundrade Hitler och det må vara en sak att vara så slö att man inte bryr sig om att ta reda på fakta - som ju aldrig varit längre borta än en dåtida dagstidning. Man det är verkligen uselt att inte införa en rättelse när sakernas rätta förhållande uppenbaras av någon som vet sanningen. Vilken poäng, kan man fråga sig, ligger det i att kasta smuts på en av krigsårens mest framträdande antinazistiska riksdagspolitiker?
(1). Nerman, T., Trots allt!. - Stockholm, 1954. - S. 56. Uppropet (med samtliga undertecknares namn) är återgivet i DN 10/12 1938
(2). Tiden 1939:2, s. 126-127
(3). Refereras ur Falukuriren i Nya dagligt Allehanda 2/2 1939
(4). Referat i Dagens Nyheter 1/2 1939
(5). ibid.
(6). ibid.
(7). Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 30/1 1939
(8). Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 2/2 1939
(9). Se även Förtroligt och hemligt, s 125
Periodika
Aftonbladet
Dagens Nyheter
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning
Lagtima riksdagen 1936, 1937, 1938 och 1939
Nya Dagligt allehanda
Riksdagens protokoll vid lagtima riksmötet 1939
Tiden
Östgötacorrespondenten
Böcker
Nerman, Ture, Trots allt. - Stockholm, 1954
Norberg, Anders, Tvåkammarriksdagen 1867-1970 : ledamöter och valkretsar. Bd 5. - Stockholm, 1992
Richardson, Gunnar, Förtroligt och hemligt. - Stockholm, 2007
Svanberg, Ingvar & Tydén, Mattias, Sverige och förintelsen. - Stockholm, 1997
(Under arbete)
©Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se
Senast uppdaterad:
2009-06-19 14:14